Imorse stack vi ut till öknen. 

Enligt hemsidan skulle det inte vara någon övning där men varningstavlan blinkade röd... Jaja, tänkte jag och åkte vidare. Kunde inte motstå att snön har smält och att det numer är sand i öknen.

Tog dom i långlina ifall vi skulle stöta på nåra gröna gubbar i skogen. Gick vägen där doggsen stack och kom tillbaka med 4 älgar. Kände mig rätt säker då dom inte kunde sticka. Det blev många intrasslingar, fel sida av träden osv innan vi var ute ur skogen.

Mojs väntar på assistans, fastnat.

När vi kom ut ur skogen och inte hade stött på nåra personer med vapen och skjutandet som hördes inte lät som i närheten så kunde jag inte hålla mig utan släppte dom. Poff sa det så var dom borta. Kunde inte annat än garva. Det tog nån minut sen kom dom. Jag var dessutom väl förberedd med skinka i fickan = uppskattat.

       Man kan hitta mycket skumt i öknen.  Smile!

Vi tillbringade påsken i Åre och åkte natt tåget dit. Det var 4 pers och 6 hundar i en lite kupé, varav en tik i höglöp. Ingen hund sa ett knyst och resan gick bra.

Det var dock lite trångt ibland. 

Vädret var strålande och trollen låg mest och slappade på altanen.

Eller var ute på promenix.

Dom fick en ny kompis ( eller iaf Wili). Moja tyckte att nu bodde hon i lägenheten och att Ozzy kunde flytta... Ozzy fick en ny svans = Wili. Wili fick en ny idol = Ozzy.

Trollen fick även glo på lämlar. Det kryllade av dom. Platta på vägen eller ilskna i naturen. 

Lycka är att få dela sitt liv med två rödhåriga troll som står ut med mattes alla påhitt (oftast utan att klaga), som värmer en i sängen, möter en i dörren, håller en sällskap. Två små troll som låter sig klappas och kramas, piffas och tränas. Mina hundar är mitt allt och lite till.

Ibland undrar jag om de inte sitter ihop på riktigt.

Jag tog trollen på en cykeltur efter jobbet.

Hade tagit på mig mössa, vantar, fleecetröja och vinterjacka eftersom jag fryst hela dan. Långkalsongerna fick ligga kvar i garderoben, men tanken fanns.

Trollen var ivriga att komma iväg och det var inte lätt att ta det lugnt i början så att de fick värma upp. Efter ett tag släppte jag efter och dom sprang som galningar. Jag fick cykla som en tok på min racer(??)cykel och hann ändå inte med. I flera km var det full fart framåt. Moj var tom förbi Wili ibland. Helt crazy!

Man kan väl säga att jag inte hade behövt ta på mig alla kläderna...

Lycka är en solfläck.

Igår var jag och trollen på besök hemma hos Nikki och Theo. Jag och Ola fixade med min bil och doggsen hängde inne med busarna.  Theo härjade loss så Wili började blöda på halsen och själv tappade han en bäbistand.

På em åkte vi in till hundcafét och Bambi med husse anslöt. Efter lite fika mötte vi upp Tyke med följe och begav oss ut på vårens första basenjipromenix. Det blåste som fasen, Wili drog som en tok (jag blir gaaaalen) och Mojsan bajsade slut på påsarna, annars var det trevligt.

Snodde en bild från Ola. Vad folk och hundar gör på bilden går ju att disskutera. Vad Mojsan gör låter vi vara osagt.

Jag har en hund som lever efter mottot: 

"Klappas jag inte på finns jag inte."

Väldigt ofta tror han att han är osynlig. Klappar man inte på honom så sätter han sig väääldigt nära och gärna framför det man gör, tex datorn eller tvn. Funkar inte det så sträcker han fram huvet i ansiktet på en och om det mot alla odds inte heller genererar uppmärksamhet så knör ( trycka sig emot en) han. 

Klappa, klappa, klappa så han inte försvinner.