Äntligen har myggen börjat försvinna och det går att befinna sig i skogen igen. Det firade vi med viltspår. 3 kortare spår fick dom gå idag och alla var väldigt duktiga.

Moja imponerande. Hon spårade utan problem och för första gången tog hon återgången klockrent. Det verkar som att hon är som bäst efter en tids uppehåll . Ska bli spännande att se om hon fortsätter som idag.

Det visade sig att det gått en älg vid Unos spår. Han lyckades ändå spåra rätt efter lite hjälp. Klöven bar han själv och skulle inte släppa den.

Wili spårade bra idag. Han var lite lugnare än han brukar och därför irrade han inte omkring utan kunde koncentrera sig på spåret.

Nu är vi nog lika trötta allihop.

Idag checkade vi ut och begav oss på jakt efter någon led med lätt terräng och ett fiskevatten utan blåst. Det blåste en del och det var mulet. Vi hamnade vid Nordkalottleden men gick på andra sidan vägen. Jag och hundarna promenixade på Rallarvägen och husse stannde efter en bit och provade fiskelyckan. Det kändes lyxigt att gå utan kängor och packning. Det var dock lite med livet som insats i början av stigen när jag hade tre hundar som drog på en smal stig med massor av stenar.

Rallarvägen sträcker sig från Abisko till Tornehamn, 13 km. Det är den väg som användes som materialväg när järnvägen byggdes i slutet av 1880-talet och början av 1900-talet.

Efter ett tag blev stigen bredare och jag kunde pusta ut. Vid det laget hade Uno skrämt iväg en lämmel, samlat på pinnar och skällt ut en stackars vandrare som passerat oss. 

Vi pausade vid en rastplats.

Efter 4 km hade vi kommit ut på vägen igen och då kom husse och plockade upp oss med bilen. Sen sa vi hej då till Lapporten och styrde kosan mot regnet i Kiruna. 

Vi lyckades verkligen pricka in två fantastiska dagar. Att det är 20  grader och vindstilla är ganska ovanligt i fjällen. Jag saknade lite höstfärgerna som inte riktigt hade dykt upp, men annars fanns det inget att klaga över.

På tisdagen var det uppstigning samma tid. Vi åkte och ställde bilen vid Sveriges nordligaste järnvägsstation, Vassijaure.

Nu gick vi inte på någon riktig led utan mer på stigar och fyrhjulingsstigar. Det var flackare än måndagens strapats och vi gick kanske ca 4 km på 1,5 timme. Vädret var som dagen före men det fläktade en aningens mer.

Vi slog oss ner vid en jokk. Medans husse fiskade så plockade jag blåbär. Uno fick vara i långlina eftersom landskapet inte var så öppet så han hade försvunnit direkt om han var lös. 

Uno var inte ledsen över sin något begränsade tillvaro utan han jagade lämlar i en timme. Helt tyst var han och det enda som avslöjade när han hade hittat en var svansen. Som tur var fick han inte tag i någon.

  Sen stod det bus på schemat.

Efter 2,5 timme drog det in mörka moln söder ifrån. De såg ut att stanna över bergen  precis innan Vassijaure men jag ville inte chansa så vi packade ihop och begav oss tillbaka.

Uno var rejält trött även denna dag. Piggast var Moja båda dagarna. Hon tycker att fjällen är toppen när det är sol och inga insekter. Dock var avsaknaden av renar ett bottenbetyg från henne.

På kvällen gick vi ner till Abiskos hamn. Det var helt vindstilla och ljuset var magiskt. Bergen var blå, grå, röda och rosa.

Moja och Lapporten.

Direkt efter utställningen körde vi till Abisko. Bodde på ett vandrarhem men eftersom vi har hundar så fick vi bo i ett eget rum. Lyx. 

Efter att ha sovit en natt var det uppstigning kl 07 för att bege oss ut på fjället. Abisko hade verkligen vaknat på rätt sida och Torneträsk låg vindstilla.

Vi parkerade vid Kopparåsen och begav oss uppför. Det gick konstant mer eller mindre uppför hela vägen tills vi valde att lämna leden. Vi gick ca 5-6 km enkel väg och det tog 3 timmar med stopp.

Viktigt med kartläsning.

Vattendepåerna fylls på.

Trollen som har varit med förr vet vikten av att vila när tillfälle ges. Uno har inte riktigt fattat galoppen och grejade med annat när vi pausade.

Myrar och hjortron fanns det gott om. Mumsigt värre tyckte Uno.

Väl framme vid målet, en sjö att fiska i, slog vi läger och jag bytte om till bikini och shorts. Vandringskläderna fick hänga på tork. Det var helt vindstilla, sol och i stort sett inga insekter.

Vi såg inga spår av några djur, förutom lämlar, och Uno fick tidvis vara lös. Han blev glad kan man säga med underdrift. Trollen var också lösa men låg bara och slappade.

Han gjorde lite utflykter men kom varje gång vi ropade GODIS.

Det blev väldigt varmt och skuggan var omtyckt. Wili använde en grop som Uno hade grävt för att svalka sig.

Efter 2,5 timmes springande, grävande, leka i vattnet osv så däckade Uno i 10 min. Sen kom husse tillbaka efter en utflykt och då var han uppe igen.

Efter 3 timmar begav vi oss till bilen igen. Husse fick nästan släpa med en supertrött Uno. Han däckade på 1 sekund i bilen och sen sov han ända till nästa dag, förutom en kvällskiss.

Podenco gick bland de sista i ringen så vi var inte där förrän kl 12. Gassande sol och nästan vindstilla. Det blev puss och kramkalas med Tipi och Lilitha när vi kom. Wili tyckte att vi kunde byta ut Uno mot nån av dom.

Domare var Agabeily Zaur från Azerbajdzjan. Tipi blev BIR valp med HP. Sen var det Unos tur. Han var verkligen inte på humör och skulle hela tiden ställa sig med frambenen för långt fram. Ibland skulle han flytta bakbenen. Vid sista friställandet gav jag upp och då fick han vara gunghäst. Trots hans motvilja fick han ck och vi mötte Lilitha. Hon tog lekande lätt hem BIR och Uno blev BIM med sitt sjätte cert.

 

Vi packade snabbt ihop, käkade thaimat och nu är vi på väg till Abisko.

Vissa tvättar bilen. Jag tvättar hunden.

Uno påstår att han är trädgårdens polis. Igår hade han (enligt egen utsago ) stoppat en stekspade från att ta sig under staketet. Att det var brukat övervåld på stekspaden var tydligen för att den gjorde hårt motstånd.

I morse tog han fast husses sko som hade fått fötter. Han lärde den en läxa genom att skaka den. Den andra skon hade då flytt i panik och återfanns i annan del av trädgården.

Vilken tur att lagens långa arm har fått tillökning.