Uno var smått uttråkad i morse, vilken tur att vi redan hade planerat en utflykt till Lule. Vi läste igår att det var vatten på isvägarna men chansade ändå. Idag hade vattnet fryst så det var fullt med folk på havet/älven och dessutom vindstilla.

Turen vi tog gick från norra till södra hamn och sen genom stan tillbaka, 5,5 km. Vi hade tur och kom precis när det blev en ledig spark. Först fick Uno testa att springa lite lätt brevid, helst utan att dra (säg inget till laserkvinnan...). 

  Det gick ju bra. Då hoppade jag på och Moj var snabb som ögat att hoppa upp i knät. Vi åkte kanske en km och Wili och Uno fick springa. Världens lataste hund njöt för fullt när hon slapp att anstränga sina små ben. Till Mojas stora förtret varade inte hennes tur så länge och hon fick ta över efter Uno.

  Jag tränade lite kontakt med den långbente och det gick kanon. Han brydde sig inte speciellt mkt om alla hundar, skotrar, folk, skridskoåkare och draghundsekipage som susade förbi. Istället tog han tillfället i akt och rullade och gned sig i snön. 

Vi passade på att köpa kaffe på Espresso house och det märktes rejält att Uno var trött. Han stod still nästan hela tiden som husse var i affären och det händer liksom inte i normala fall.

  Moja trodde att nu var vi väl ändå klara och skulle åka hem, men hon hade fel. Istället åkte vi till Hertsöträsk och traskade till en ledig bivack. Det började snöa men var bara -3 och hundarna var påpälsade och dessutom satt två i knät.

Husse fixade hamburgare som vi delade på och kl 15 var vi på väg hem och då var det fortfarande ljust. 

Nu är inte Uno så uttråkad längre.

Att äta sin egen mat, det kan kvitta tycker Uno. Han försökte ge bort den till Moja men lyckades inte denna gång trots att hon var sååå nära. Istället ville han ha min päronskrutt. Det kanske bor en vegetarian i honom ändå.

Nära skjuter ingen Moja.

Laserkvinnan var här idag för andra behandlingen. Uno tyckte till en början att det verkade onödigt men sen accepterade han behandlingen och stod still. Hon såg stora förbättringar bla rörelsemässigt, benställningen och muskulärt.  Han håller redan på att bygga muskler och muskler som tidigare varit spända ploppar nu upp.  Det blev laser av ländryggen och efter det började han sänka huvudet.

Sedan hon var här i söndags så har Uno varit väldigt trött inne. Han sover och sover, vilket hon förklarade med att han har träningsvärk i och med att han börjar använda kroppen på rätt sätt. Eftersom han svarar så otroligt snabbt på behandlingen så tror hon att han kan vara fit for fight igen om två månader, om det går som hittills.

Nu är han helt död och bryr sig inte ens om att Moja knör på värmefilten och tvättar hans tassar.

Idag var hundarna på gratis hälsokontroll på Lapplands veterinärklinik. Vi fick ett helt väntrum för oss själva och det tog 30 sek innan Uno hade testat alla gosedjuren och lyckats få loss ett öra på en nalle.

Hundarna hade aldrig varit hit innan så Moj och Wili var lugna. Uno däremot tyckte att veterinärbesök hade han fått nog av, det var också anledningen till att han var med. Han skulle bara vara med utan att det hände något.

Först på bordet var Moj. Hon vägde 10 kg. Veterinären kände igenom henne noga och tyckte inte att hon var tjock (!). Just nu har hon lite hängtuttar efter löpet men hon tyckte att vävnaden kändes normal. Tänderna var mkt fina och jag fick beröm över min tandverksamhet på alla hundarna.  Jag ville att hon skulle kolla lite extra på ögonen eftersom glansen har försvunnit lite. Hon såg inga tecken på gråstarr men rekommenderade ändå en ögonlysning.

Wili vägde 13 kg och gick igenom besiktningen. Han imponerade genom att ställa upp sig på bordet och jag fick förklara att han är lite hjärntvättad (utställningshund). Dock så noterade vet att han hade lite bleka slemhinnor men eftersom han är som vanligt så var det inget att oroa sig över. 

Uno vägde 27 kg. Hans kritvita tänder gjorde stort intryck på vet. Däremot så var han väldigt röd i båda ögonen. Hans ögon har varit irriterade och lite geggiga sedan nedsövningen och hon trodde att tårkanalen kanske var tät. Det blev till att boka in en ny tid för att kolla upp dom och ögondroppar tills dess. Veterinärbesöken verkar aldrig ta slut för honom.

Igår kväll hade Uno besök av fysioterapeuten. Uno tyckte att hon var lite konstig som satte sig på köksgolvet men så hade hon ju godis med sig. Hon kände först igenom ryggen och baken utan problem. När hon började trycka precis vid svansroten då tog det roliga slut tyckte Uno. Aj,aj. Han slet och stretade men hon höll bara lugnt i kopplet tills han lugnat sig och fick godis. Resten av behandlingen var lite ambivalent. Ena stunden fick jag hålla i honom för att han inte skulle ramla ihop när han fick laser i ryggen. Andra stunden ville han hugga henne för då gjorde det så himla ont. 

I en timme fick han laser, stretching och genomgång. Fysion konstaterade att det är höger knä som gjort att han har ont i ryggen. Eftersom han har så ont så har han gått och knipt med rumpan vilket gjort att han idag inte har någon känsel i svansen. Uno svarade jätte bra på behandlingen och hon såg redan skillnad på musklerna och på hans rörelser bak. 

Jag fick några stretchövningar som ska göras varje dag, annars är det mest värme och fötterna på jorden som gäller ( det sistnämnda har Uno inte godkänt än). Fick även rådet att skaffa arnicagel vilket jag gjorde idag. Det är inflammationshämmande och stryks på ryggen. 

Nästa behandling blir om ca en vecka. Sen ska han få täta omgångar med laser för att få bukt med ryggen. Vi tar ett steg i taget och det kommer dröja innan han får ett träningsschema. Det ska bli spännande att se slutresultatet, hur musklad han kommer bli och hur bakbensrörelsen kommer se ut.

Idag har han varit helt slut och somnade med tassen i munnen.

Medan jag klädde på Moja i hallen så passade pojkarna på att busa i soffan. Dom var så tysta att jag inte märkte något förrän jag skulle leta reda på Wili. Detta är första gången som dom busar på riktigt sedan bråken i somras. Det har märkts en tid att stämningen är annorlunda. Wili har varit sig själv och är avslappnad, glad och busig. Det verkar som att han har accepterat Unos storlek och Uno är säkert inte i trotsåldern mer. Jag litar på dom inne och behöver inte passa dom hela tiden. Det händer fortfarande att dom stirrar på varandra men det är sällsynt och jag bryter direkt.

Wili vill gärna vara med och busa om jag busar med Uno i sängen. Igår busade vi alla tre men dom fick bara busa med mig. När vi är ute vill dom gärna busa men eftersom Uno inte ska hoppa omkring så måste jag bryta direkt.

Jag tror att vår semester i södra Sverige gjorde att dom kom varandra närmre och kunde släppa på sina gränser. Där fanns inget "hemma", inget revir som skulle vaktas osv. Nu när vi kommit hem sitter det kvar. Dom kan tom sova alla tre i vår säng på natten, något som var absolut otänkbart förut. 

Jag är fortfarande uppmärksam på deras sinnesstämning mot varandra och jag vet att om det händer något så går det fort men dessa framsteg är en stor steg på väg. Jag hoppas och tror att dom i framtiden kommer att kunna leka lösa ute men det är nog några år framöver.

Husse har gjort ett korvträd. Till FÅGLARNA! Diskriminering på alla sätt och vis. Moj påstår att hon också behöver ett tjockt späcklager när det är så här kallt ute, minst det dubbla mot vad hon har nu. Ett korvträd var inomhus borde vara självklart. Protest!

Frestelsen blev för stor och Wili gav järnet i yoghurtburken.

Det är tur att någon håller efter honom.