Igår var vi på Kanis för sista släppet för i år. Det var ett tag sedan vi var där eftersom sommaren spenderades i söder. Moja har inte sprungit alls i år. Jag hade med mig släpphjälp (husse) för att kunna ta bilder. Jag ville ha bilder på Wilis allra sista race. 

Det kördes bara släphare igår, vilket var perfekt för Wili och Moja. Distansen är då bara en raksträcka. Tyvärr tyckte min kamera att det fuktiga vädret inte var så roligt. Den hade svårt att fokusera så några bra bilder blev det inte tyvärr. 

Uno var taggad till tiotusen. Han var inte tyst många sekunder.

Dom andra två var lite mer sansade och Moj hade fullt upp med att vara handduk.

Först ut var Wili. Husse sa att han var tänd i starten.

Tyvärr slutade hans sista race så som han inledde säsongen, med en sträckning i rumpan. 

Han hoppade på tre ben men redan till kvällen var han betydligt bättre. Han äter ju redan smärtstillande och idag har han gått nästan som normalt.

Därefter var det Mojas tur. Hon tyckte att den här distansen var perfekt! Behövde ju inte ens börja jogga. Dock hade hon ingen munkorg på sig och lyckades slakta trasan rätt rejält.

Husse hade vissa svårigheter att hänga med med värdighet under Unos uppvärmning.

Medans dom väntade på sin tur var det en whippet som drog en repa. När den kom till Uno så sa han ett dovt voff och hunden tvärvände direkt och sprang tillbaka.

Uno invigde sin täckta munkorg. Den funkade! Ingen hund som satt fast i trasan. Dock så var Uno inte med på att trasan skulle stanna så snart. Han är ju van att den går minst ett varv. Uno gjorde en praktvurpa när han insåg att haren stannat, men var snabbt upp på benen igen.

Ooops, den stannar men inte hunden.

Uno fick springa en gång till. Nu fick han vänta lite längre när trasan for iväg för att han skulle hinna uppfatta när den stannade. Det gick betydligt bättre, vilket syns på bilderna.

Öronen åkte upp när bytet stannat.

Nu tackar vi Norrbottens hundkapp för detta året och så ses vi igen till våren.