För ett tag sedan vann jag en Dogbox. Boxen kom idag. Den innehöll godis, dentalstix, bajspåsar, paté, tre leksaker och två ben.

Benen var snabbt uppätna av Moj och Wili.

Hur mår Wili kanske någon undrar?

Jag uppfattar det som att han mår ganska bra nu när han äter smärtstillande. Det har han gjort i 40 dagar nu. Första gången jag var hos veterinären för att få det utskrivet så undrade hon om hon skulle skriva ut för 50 dar. Nej det behövs nog inte, sa jag. Då skrev hon för 30 dagar. Receptet har alltså fått förlängas en gång och jag hade fel om hur länge han ville leva. Wili hade ont innan smärtlindringen kom in i bilden och jag var beredd att säga hej då men nu är han som vanligt igen.

Wili är glad och social. Det är något som är tydligt när han mår dåligt för då ligger han och vilar i rum där ingen är. Han kom inte fram och hälsade när någon kom hem. Nu vilar han med oss andra i soffan. Han är först fram och hälsar när någon kommer och han vill mer än väldigt gärna följa med när vi ska gå ut.

Wili bryr sig inte om Uno längre. Uno kan vara ganska brötig och flamsig och när Wili mår dåligt så vill han inte att Uno ska komma nära honom. Nu ligger dom och sover i samma säng eller bredvid varandra i soffan. 

Frågar jag om vi ska träna så flyger han upp ur soffan och springer till vårt träningsrum där han sätter sig på yogamattan. Ibland blir han så ivrig att han börjar busa med Moja. Han busar gärna med mig när vi ska gå ut och ibland busar vi i sängen. Buset är ett stort tecken på att han inte har ont och fortfarande är levnadsglad.

Ute är han som vanligt och blir ofta kär i andra hundar som han försöker förföra med sitt gnäll och kroppsspråk.

Han är pigg och nyfiken och jag ser ingen skillnad på ork eller andning. 

Jag tycker inte att knölen i lymfknutan har blivit större. Troligtvis är det den som han hade ont av utan smärtstillandet. Ibland irriterar den och/eller tonsillen. Då hostar han till några gånger. Men han äter som vanligt och väldigt gärna. Så väldigt gärna att han gått upp 1 kg...Han får bara äta mjukt godis och färskfoder. Han snarkar också ganska rejält men verkar inte ha några problem med att få luft.

Det jag kan märka av av cancern i lungan är att hans andningsfrekvens i viloläge är något mer frekvent än Moja och Unos. Han flåsar inte på promenader och syresättningen verkar fortfarande vara god. 

Så länge smärtstillandet fungerar och Wili är pigg och glad så får han fortsätta att förgylla våra liv och han verkar onekligen vara en seg jävel.